Historia

Den 18 mars 1997 slöts Samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning, i dagligt tal kallat Industriavtalet. Parterna utgjordes av ett tjugotal arbetsgivarförbund och fackliga organisationer representerande så gott som samtliga industrisektorer i Sverige. Bland arbetsgivarparterna finns bland annat ALMEGA Industri och Kemiförbundet, Livsmedelsbranschens Arbetsgivarförbund, Stål- och Metallförbundet, Sveriges Skogsindustrier, Verkstadsföreningen och TEKOindustrierna. Från LO-sidan återfinns också tunga parter, däribland Industrifacket, Livs, Metall och Pappers. Parter är även SACO-förbundet CF och TCO-förbundet SIF. Avtalet är unikt i sin bredd: det täcker i stort sett hela den konkurrensutsatta sektorn i den svenska ekonomin, det överbryggar gamla klassgränser på den fackliga sidan och det lanserar en helt ny modell för avtalsförhandlingar och konfliktlösning.

Bakgrund


Bakgrunden till Industriavtalet var bland annat en uppmaning från regeringen våren 1996 till arbetsmarknadens centrala organisationer att senast i mars 1997, om möjligt gemensamt, framlägga förslag om förändringar av förhandlings- och lönebildningssystemet i syfte att säkerställa en bättre fungerande lönebildning, som överensstämmer med de genomsnittliga lönekostnadsökningarna i EU-länderna och därmed gör det möjligt att kombinera låg arbetslöshet och stabila priser. Initiativet till överläggningarna inom industrisektorn togs av LO-förbunden med Metall i spetsen samt SIF och CF, genom en öppen inbjudan till motparterna i en tidningsartikel i juni 1996