Avtalet

1. Inledning

Parterna inom industrin i nedan nämnda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer träffade i mars 1997 avtal om industriell utveckling och lönebildning.
Parterna har därvid konstaterat att det finns en lång tradition av partssamarbete inom de olika branscherna på såväl förbundsnivå som i företagen. Parterna har funnit det angeläget att bygga vidare på dessa förhållanden och skapa former för en stark, förtroendefull samverkan i framtiden.
Samarbetsavtalets syfte är att främja industriell utveckling, lönsamhet och konkurrenskraft. Därigenom ges en nödvändig förutsättning för en god utveckling på arbetsmarknaden med hög sysselsättning och låg arbetslöshet samt läggs en grund för god löneutveckling och goda villkor i övrigt för de anställda.
Avtalet baseras på vissa gemensamma bedömningar av förutsättningarna för industriell verksamhet i Sverige. Parterna redovisar vidare gemensamma uppfattningar i vissa viktiga frågor för industrin. Parterna har även träffat överenskommelse enligt bilaga A – Industrins förhandlingsavtal – härefter Förhandlingsavtalet.

2. Industrikommittén

Parterna inrättar en industrikommitté bestående av ledande företrädare för berörda centrala parter. Kommittén är paritetiskt sammansatt mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Kommittén utser inom sig ordförande och en eller flera vice ordföranden. Kommittén sammanträder minst två gånger årligen och kan därutöver sammanträda på endera partens begäran. Kommittén har till uppgift att följa och främja tillämpningen av detta avtal och i övrigt behandla frågor som syftar till att skapa goda förutsättningar för industrin och dess anställda. Industrikommittén har därutöver vissa uppgifter enligt Förhandlings-avtalet.

3. Industrins Ekonomiska Råd

Industrikommittén skall utse Industrins Ekonomiska Råd, bestående av fyra ekonomer som inte är anställda i arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation. Rådet skall kunna lämna utlåtanden och rekommendationer i ekonomiska frågor på uppdrag av förbundsparter gemensamt, av en opartisk ordförande eller av Industrikommittén. Ersättning till ledamöterna Industrins Ekonomiska Råd regleras särskilt.

A. Gemensamma bedömningar och uppfatttningar

1. Förutsättningar för industriell verksamhet

1.1 Internationell konkurrens
De svenska industriföretagen har i många hänseenden samma förutsättningar och intressen. Dessa kan skilja sig från andra delar av det privata näringslivet som till exempel handel-, transport- och entreprenadverksamhet. Industriföretagens internationella inriktning är starkt markerad. Den svenska industristrukturen domineras av stora svenska, internationellt verksamma företag som i sin tur samarbetar med grupper av mindre företag genom underleveranser och tjänster. En mycket stor andel industriföretag ingår i internationella koncerner eller har utländskt ägande. De stora, internationellt verksamma företagens antal i förhållande till folkmängden är betydande i Sverige. Sverige kan här endast jämföras med Holland och Schweiz. Det internationella perspektivet är mycket betydelsefullt för svensk industri och ekonomi. Prakti skt taget alla industrip rodukter säljs i internationell konkurrens p&a mp;a ring; både inhemska och utl&au ml;ndska marknader. Detta gäller såväl slutprodukter som komponenter och andra produkter från underleverantörer i olika led. Även prisbildningen och specifikationer styrs i hög grad internationellt. Intäktssidan påverkas av konjunkturförändringar i olika delar av världen, nya eller alternativa produkter eller nya konkurrenter med lägre kostnader. Konjunkturerna varierar mellan branscherna. Vissa är starkt cykliska, till exempel malm och pappersmassa. Motsvarande variation kan också gälla varupriserna.

1.2 Förändrade ekonomiska förutsättningar
Den ekonomiska politikens förutsättningar har förändrats påtagligt under en följd av år. Inte minst viktigt är att de finansiella marknaderna avreglerats och internationaliserats. Räntorna har i ökad utsträckning kommit att bestämmas på internationella marknader. Vid stabiliseringspolitikens utformning kan ej bortses från risken för räntereaktioner. Detta har inneburit att prisstabilitetskravet fått höjd politisk prioritet. Sveriges Riksbank har siktet inställt på en inflationstakt på omkring två procent. Den europeiska centralbankens inflationsmål är satt till högst två procent. Den kraftigt sänkta inflationstakten gör det möjligt att ge de anställda reallöneökningar med lägre nominella löneökningar än tidigare. Därigenom kan en reallöneutveckling åstadkommas utan negativa konsekvenser i fråga om höga räntor och förlorad konkurrenskraft. God konkurrenskraft och ett gott industriklimat ger i sig förutsättningar för en positiv utveckling av välfärd och sysselsättning. På detta sätt kan en god cirkel inledas vad gäller lönebildningen i Sverige i stället för den onda cirkeln från många år med höga nominella löneökningar som drivits fram och ätits upp av en hög inflation. Detta har lett till otillräcklig konkurrenskraft för industrin, devalveringar, arbetslöshet, försämrad levnadsstandard och obetydliga eller inga reallöneökningar. Tillkomsten av den ekonomiska monetära unionen (EMU) har påverkat förutsättningarna för den ekonomiska politiken i alla EU-länder. Inflationstakten, och vissa därmed sammanhängande faktorer, samt de offentliga finanserna påverkas. Samtliga EU-länder har vidtagit kraftfulla finanspolitiska åtgärder för att stärka de offentliga finanserna. För svensk del har dessa åtgärder kommit att bli särskilt långtgående, till följd av Sveriges kraftiga budgetunderskott och stora statliga upplåning. EU-samarbetet avser inte bara frågor syftande till ekonomisk integration. Stor vikt tillmäts också att ge integrationen en social dimension. I syfte att ytterligare uppmärksamma och, om parterna så finner det lämpligt, söka påverka resultatet av det allt bredare europeiska samarbetet, har parterna enats om att inrätta ett internationellt utskott. EMU började verka den 1 januari 1999. Det råder för närvarande osäkerhet om huruvida Sverige skall ansluta sig till EMU och om tidpunkten för en eventuell anslutning. EMU kommer emellertid under alla förhållanden att utgöra en viktig förutsättning för Sveriges ekono-miska utveckling, och detta oavsett om Sverige ansluts eller ej. Den ekonomiska politikens förändring har skärpt kravet på att löne-bildningen i Sverige ska vara förenlig med god konkurrenskraft.

1.3 Industrins Inter na t i onella Utsk ott
Indu strins Internationella Uts k o t t har följande uppgifter. Gällande f örslag till arbetsrättsliga direktiv och andra EU-regler och riktlinjer inom det sociala området bör utskottet så tidigt som möjligt informera sig om förslagen, analysera dem samt pröva om och i vilken mån gemensamma ståndpunkter kan uppnås. I industrifrågor av övergripande och gemensamt intresse för samtliga branscher bör utskottet pröva om gemensamma ståndpunkter och åtgärder är påkallade till exempel uppvaktning eller särskilda manifestationer.

2. Konkurrensförutsättningar

2.1 Konkurrensförmåga bestäms nationellt
Tillverkningen i industrin sker i allmänhet med tekniska hjälpmedel och råvaror, som är internationellt tillgängliga för alla. Inhemska faktorer som påverkar konkurrenskraften är främst tillgång till och kostnader för kompetent personal, en välutvecklad infrastruktur i form av bland annat transportmöjligheter, regelverk och institutioner samt tillgång till forskning och utveckling i världsklass. Industriföretagen arbetar genomgående från fasta anläggningar och oftast med tunga investeringar i maskiner och utrustningar, som skall förräntas. Beslut om lokaliseringar, tillverkning och investeringar sker med ett långsiktigt perspektiv. Marknadsskäl har stor betydelse för nya etableringar. Detta innebär att beslut om etablering och avveckling av industriföretag som regel ingår i långa processer och endast i begränsad utsträckning påverkas av dagsaktuella faktorer. Förekomsten av industriell tillväxt och utslagning avgörs därför i hög grad av de långsiktiga förutsättningarna. Förenklat kan sägas att industriföretagen konkurrerar på internationella marknader och med internationellt satta priser, men att konkurrensförutsättningarna bestäms på nationell nivå. En positiv utveckling av den svenska ekonomin och sysselsättningen förutsätter att den svenska industrin har hög internationell konkurrensförmåga. Det är viktigt att Sveriges industriella konkurrensförmåga baseras på hög kompetens hos industrins anställda och på produktionsprocesser och produkter som tillhör de yppersta inom respektive områden. De anställdas vilja och drivkraft att ta på sig nya arbetsuppgifter och att utveckla sin kompetens är nyckelfaktorer för att få till stånd en sådan utveckling. Därigenom ges också goda möjligheter till en reallöneutveckling för industrins anställda. En ytterligare förutsättning för god internationell konkurrensförmåga är industrins möjligheter att dra till sig högkvalificerad arbetskraft.

2.2 Energitillgång
God tillgång på energi till ett rimligt energipris har stor betydelse för industriell verksamhet i Sverige. Företagen i Sverige har haft en konkurrensfördel genom inhemsk energi, producerad på ett kostnadseffektivt sätt. Denna fördel har minskat. För de mest elintensiva industrierna är elkostnaderna högre än i de viktigaste konkurrentländerna. Införande av skatter och avgifter som konkurrentländer inte har försämrar konkurrenskraften för industrin i Sverige. Det svenska samhället är mycket elberoende på grund av industristruktur, klimat och höga miljöambitioner. Ju mer elpriserna höjs i Sverige, desto svårare blir det att motivera nya investeringar i svenska anläggningar. Svenska råvaror kommer då att vidareförädlas i andr a l& amp;au ml; ;nder, som ofta ligger n&a mp; ;a u ml;rm are kunderna. En sådan utveckling le der till att många jobb kommer att gå förlorade, inte bara i de elintensiva företagen utan också hos underleverantörer, transport- och serviceföretag och hos kommuner. Bergslagen och Norrland drabbas särskilt hårt. Folkomröstningsresultatet 1980 innebar bland annat ett klart ställningstagande för ett minskat beroende av fossila energikällor. Sverige har under andra hälften av 1990-talet i internationella överenskommelser förbundit sig att minska sina koldioxidutsläpp. Detta innebär att kärnkraften inte kan ersättas av en omfattande introduktion av fossilt baserad elkraft, vilket skulle innebära en ökning av koldioxidutsläppen. Kärnkraften måste därför användas i avvaktan på att nya förnybara energikällor, i tillräcklig mängd och till konkurrenskraftiga priser, blir tillgängliga. Det är av yttersta vikt att en konkurrenskraftig och miljövänlig elförsörjning tryggas. Detta av såväl sysselsättnings- som miljöskäl. En förtida avveckling av kärnkraften skulle, liksom speciella svenska konkurrenssnedvridande elskatter, stå i strid med dessa krav. En strategi för att minska koldioxidutsläppen måste ha en utformning som bidrar till utveckling, konkurrenskraft och sysselsättning för industrin i Sverige.

2.3 Skatter och arbetsgivaravgifter
Parterna har diskuterat olika skatter och deras betydelse för industriell utveckling och konkurrenskraft. Parterna har kunnat konstatera att, även om det finns väsentliga skillnader i uppfattning, det finns en samsyn i flera viktiga avseenden. Det är nödvändigt att i ökad utsträckning anlägga ett internationellt perspektiv på skatternas utformning i Sverige. Det internationella perspektivet är särskilt viktigt när det gäller utformningen av skatter med en så kallad rörlig skattebas, vilket gäller betydande delar av kapitalbeskattningen. Görs inte detta kan en osund skattekonkurrens skapas mellan länder. Det är allvarligt om olikheterna mellan länders beskattning påverkar lokalisering av exempelvis produktion, produktutveckling, juridiska säten, huvudkontor, försäljningsrättigheter eller ägandet av företagen. Parterna är också överens om att det behövs en ny skattereform som stimulerar arbete, utbildning och företagsamhet. Inkomstskatten måste sänkas och marginaleffekterna minskas successivt i alla inkomstlägen. Detta med beaktande av fortsatt stabila finanser och de krav en modern välfärdsstat ställer på resurser till skola, vård och omsorg. Stabila statsfinanser är i sig en viktig grund för ett bra företagsklimat. Parterna är överens om att, när de bedömer det lämpligt, gemensamt på olika sätt agera för att det svenska och europeiska skattesystemet får en utformning som stärker Sveriges utvecklingskraft som företagarland i syfte att generera tillväxt, arbetstillfällen och välfärd.

2.4 Forskning och utveckling
Industrin har en avgörande roll för utveckling av välfärd och tillväxt. En avgörande faktor för industrins styrka är en industrirelevant forskning och utveckling av tillräcklig omfattning och med en inriktning som stöder dess utveckling. Det är endast med hjälp av en – främst teknisk och naturvetenskaplig – forskning av absolut världsklass som Sverige har en möjlighet att bibehålla och stärka sin position som industrination. Detta kräver ett väl fungerande nationellt innovationssystem. F& ouml;r ett bra re s ult at beh &oum l;v s e n hel hetssyn oc h samsyn om syftet med statens i nsatser för forskning och utveckling så att de olika insatserna/aktörerna kompletterar varandra. Samverkan mellan aktörerna i innovationssystemet behöver förbättras. Samspelet mellan industri, högskola/universitet och forskningsinstitut bör utvecklas så att det tillfredsställer de olika behoven hos industrin. Denna insikt är en viktig utgångspunkt för att bedöma hur mycket resurser som bör tillföras olika aktörer. Vår förmåga att ta tillvara FoU-resultat som genereras utanför Sverige behöver utvecklas. Erfarenheter från andra länder är viktiga. För ett lyckat resultat behövs fördjupad kunskap om vilka behov som finns hos olika små och medelstora företag, vilka förutsättningar de har att tillgodogöra sig FoU-resultat och vilka källor de har för sin kunskap i övrigt. De fackliga organisationerna och arbetsgivarna inom industrin har inom ramen för Industrikommittén inlett ett samarbete för att ge sitt bidrag till en nationell strategi för FoU.

2.5 Utbildning och kompetensutveckling för industrin
Kompetent personal är en grundläggande förutsättning för en konkurrenskraftig och framgångsrik industriell verksamhet. Den mycket snabba tekniska utvecklingen inom industrin är orsak till att kraven på de anställda fortlöpande har skärpts. Återkommande kompetensutveckling har i ökande utsträckning dessutom blivit en förutsättning för att industrins anställda ska kunna behålla sin ställning på arbetsmarknaden under ett arbetsliv. Det är viktigt att samhällets resurser för utbildning och vidareutbildning är dimensionerade så att det inte uppstår flaskhalsproblem på viktiga kunskapsområden. Därtill krävs att parterna inom industrin samverkar vad gäller de anställdas kompetensutveckling. Parterna följer och påverkar utvecklingen vad gäller utbildning och kompetensutveckling inom utbildningssystemet och inom företagen så att denna uppfyller industrins behov. Arbetet förutsätts leda fram till gemensamma uppfattningar och åtgärder inom Industrikommittén.

2.6 Regionalt och lokalt partssamarbete
Parterna konstaterar att det finns många intressanta exempel på lokalt och regionalt partssamarbete i syfte att utveckla industrin och dess anställda. Det kan gälla projekt som syftar till att bättre matcha tillgången och efterfrågan på arbetskraft genom kompetensutvecklingsinsatser, dra nytta av kompetens och forskningsresultat vid lokala högskolor, stärka samarbetet mellan företag och kommun på en ort med mera. I många fall innebär dessa projekt också att samhällets resurser kan tas tillvara på ett effektivare sätt till gagn för industrin och dess anställda. Ett sådant lokalt och regionalt arbete ligger i linje med avtalets intentioner och Industrikommittén ser som sin uppgift att på olika sätt stimulera sådana projekt.

3. Övrigt
I en gemensam arbetsgrupp genomför parterna en översyn av regelverken på arbetsmarknaden, för att ge industrin i Sverige och dess anställda bättre förutsättningar för tillväxt.

B. Giltighetstid
Undertecknade parter inom industrin har i särskild ordning inom respektive avtalsområde antagit det reviderade Samarbetsavtalet om industriell utveckling och lönebildning, daterat den 18 augusti 1999, med bilagan Industrins förhandlingsavtal.

Parterna är överens om att de träffade avtalen trä der i k raft den
5 o kt ober 1999 och gäller till s vidare med sex månaders ömsesidig uppsägningstid.

Stockholm den 5 oktober 1999

ALMEGA Industri och Kemiförbundet
Byggnadsämnesförbundet
Gruvornas Arbetsgivareförbund
Livsmedelsbranschens Arbetsgivarförbund
Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet
Stoppmöbelförbundet
Stål- och Metallförbundet
Föreningen Sveriges
Skogsindustrier
Sveriges Verkstadsförening
SvetsMekaniska Arbetsgivareförbundet
Träindustriförbundet
TEKOindustrierna Sveriges
Civilingenjörsförbund
Industrifacket
Skogs- och Träfacket
Svenska Industritjänstemannaförbundet
Svenska Livsmedelsarbetareförbundet
Svenska Metallindustriarbetareförbundet
Svenska Pappersindustriarbetareförbundet
Industrins förhandlingsavtal

Parterna förbinder sig att följa detta avtal i sina förhandlingar om gemensamma förbundsavtal (kollektivavtal på förbundsnivå) för sina medlemmar. Vid ändrad lagstiftning om medling eller om konfliktregler kan part begära att detta avtal blir föremål för nya förhandlingar.

§ 1 Avtalets syfte Syftet med detta avtal är att ge industrins parter förutsättningar att utan stridsåtgärder genomföra konstruktiva avtalsförhandlingar med balanserade resultat. Genom detta avtal tar parterna ett gemensamt ansvar för lönebildningen på sin del av arbetsmarknaden.

§ 2 Allmänna riktlinjer Inom varje avtalsområde skall förbundsavtalet bidra till att stärka företagens konkurrensförmåga och tillväxt, vilket gagnar sysselsättning, utveckling och trygghet. Vidare skall arbetsorganisation, lönesättning och arbetsvillkor utformas till stöd för goda arbetsresultat, utvecklande arbeten och bättre kompetens. Utgångspunkten är att nya förbundsavtal skall kunna träffas innan de föregående löpt ut.

§ 3 Industrikommittén Industrikommitténs uppgift är att vårda detta avtal och se till att dess regler och syften respekteras.

§ 4 Opartisk ordförande När avtalet träder i kraft skall Industrikommittén utse en grupp – minst fem och högst tio personer – med uppgift att som opartisk ordförande biträda avtalsparter i kollektivavtalsförhandlingar enligt reglerna i detta avtal. Bland dem utses en verkställande ledamot. Om gruppen senare behöver utvidgas eller om någon lämnar sitt uppdrag, skall den kunna kompletteras med ytterligare personer. Beslut om komplettering fattas av Industrikommittén. Ersättning till dem som utsetts till opartisk ordförande regleras i särskild ordning.

§ 5 Tidplan för förhandlingar om kollektivavtal Vid omförhandling av förbundsavtal skall parterna planera och genomföra förhandlingsarbetet med avsikt att slutföra förhandlingarna innan det föregående avtalet skall löpa ut. Om förbundsparterna inte enas om annat skall förhandlingarna inledas tre månader före utlöpningsdagen med att parterna framställer sina krav. Ytterligare krav får framställas senare, endast om part kan hänvisa till att hinder funnits mot att framställa kravet i rätt tid. En månad före utlöpningsdagen skall förbundsparterna biträdas av en opartisk ordförande, som på eget initiativ skall inträda i förhandlingarna och efter egen bedömning inom förhandlingsavtalets ram vidta de åtgärder som behövs för att slutfö ;ra f& ;o uml;rhand lingarna i rätt tid. Om parter &oum l;nskar förlänga f örbundsavtalet efter utlöpningsdagen, fordras samtycke från den opartiske ordföranden. Opartisk ordförande för visst avtalsområde utses av verkställande ledamoten bland den grupp som anges i § 4. Vid behov utses även en andre opartisk ordförande. Part som har för avsikt att varsla om stridsåtgärd har skyldighet att innan varsel läggs muntligt och skriftligt informera den opartiske ordföranden. Parternas avsikt är att undvika stridsåtgärd som långsiktigt skadar verksamheten inom avtalsområdet eller som i onödan drabbar tredje man eller som är till fara för samhället.

§ 6 Befogenheter för opartisk ordförande Efter egen bedömning om vad som enligt förhandlingsavtalets syfte och riktlinjer är till gagn för parternas förhandlingsarbete kan en opartisk ordförande, i förekommande fall efter samråd med andre ordföranden, på eget initiativ besluta om följande åtgärder: - ålägga parterna att utreda eller precisera enskilda förhandlingsfrågor - begära utlåtanden eller svar på frågor från Ekonomiska Rådet - med förbundsparternas samtycke förordna att enskilda förhandlingsfrågor skall avgöras av skiljenämnd - lägga egna förslag till lösning av förhandlingsfrågorna, samt - skjuta upp av part varslade stridsåtgärder till dess alla tänkbara möjligheter till en lösning är slutgiltigt uttömda, dock längst fjorton kalenderdagar. En opartisk ordförandes uppgifter och befogenheter enligt detta avtal gäller under hela förhandlingsförloppet och träder i stället för bestämmelser enligt lag om medling.

§ 7 Retroaktivitet Om av facklig organisation varslad stridsåtgärd träder i kraft går alla anspråk på retroaktiv tillämpning av lön eller annan ersättning förlorade.

§ 8 Arbetskonflikt Om arbetskonflikt brutit ut inom visst avtalsområde kan Industri-kommittén föreskriva att parts stridsåtgärder temporärt skall avbrytas, om detta gagnar förhandlingsläget. Sådant beslut kan komma till stånd på Kommitténs eget initiativ eller på begäran av den opartiske ordföranden inom det berörda området. Beslutet skall föregås av respektive förbundsparters hörande.

§ 9 Förbundsavtalens tillämpning och fredsplikt När ett förbundsavtal träffats åvilar det förbundsparterna att i lagenlig ordning vaka över avtalets efterlevnad och rätta tillämpning. Förbundsparter kan enas om att tvist skall lösas av skiljenämnd i stället för av Arbetsdomstolen. Om en olovlig stridsåtgärd bryter ut skall alla eventuellt pågående lokala förhandlingar inom företaget omedelbart upphöra. Endast överläggning enligt MBL § 43 i syfte att återställa arbetsfreden må genomföras. Om en fråga i förbundsavtalet legat bakom stridsåtgärden skall eventuella lokala förhandlingar i denna fråga anses avslutade. Om frågan inte tidigare slutförts enligt förhandlingsordningen kan förbundsparterna ta upp den till behandling.